Deal With It

Hade ni för ett år sedan sagt till mig att min familj den fjärde advent år 2010 hade jag skrattar år er.
För ett år sedan gick jag fortfarande långa omvägar för att slippa möta hundar.
Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för hundar, ja för de flesta djur faktiskt.
Jag har aldrig intensivt behövt umgås med hundar så det gick ganska bra till en början. När vi sålde pepparkakor med scouterna skyllde vi alltid på att jag var allergisk, för vem har någonsin tagit min hundrädsla på allvar?

Nu var jag orättvis, kennelägarna jag täffat har gjort det.

När jag blev äldre blev min hundrädsla värre, den utvecklades till en fobi. När jag såg senaste Batman-filmen på bio fick min pojkvän hålla för ögonen på mig för att jag inte skulle få panik när Batman attackeras av ilskna hundar. Emma kan intyga hur jag omedvetet väjde för hundar när vi mötte dem när vi promenerade mellan skolorna på gymnasiet. Jag märkte det inte själv men jag gick i en halvcirkel för att komma så långt ifrån hundarna som möjligt.

Egentligen började min "rehabilitering" för ett och ett halvt år sedan. Jag och lillasyster var på cirkus och i pausen fick man klappa en av pudlarna. Efter mycket om och men, med hjälp av min lillasyster så klappade jag vovvsingen och föll pladask. En sån ville jag ha.

Det gick ett år, inte mycket hände. Jag fortsatte att vara hundrädd men ett längtan efter en pudel hade slagit rot i min hjärna. I sommras var vi på samma cirkus och klappade samma fantastiska pudel. Jag var bestämd att jag skulle inte vara rädd, jag skulle klappa den själv.
Den kvällen skuttade jag fram på små rosa moln av stolthet.

Förändringen kom över en natt. Jag var helt säker på att det var en pudel jag skulle ha.
Tack vare jobbet som mäklarassistent på Fastighetsbyrån fick jag träffa åtminstone några få hundar och hälsa på dem. Öva på dem och testa mina gränser.
Jag hittade en pudelkennel som ligger i Alstermo, inte extremt långt ifrån oss så jag bad pappa och pojkvän att följa med mig dit för att ännu en gång testa mina gränser.
Anki, som äger Bubbetorpets kennel var supertrevlig och förstående och hon hjälpte mig en bra bit på vägen genom att låter mig komma och hälsa på, trots att det inte fanns någon möjlighet för mig att skaffa någon hund då. Besök gärna hennes hemsida, det beräknas valpar vecka tre :)

Tiden gick och jag tjatade lite på mamma och nu står vi här. Efter noga övervägande med en liten mopsvalp på nästan fyra månader.

Att jag bara klev in i mopsägarnas hem idag var värt att fira. De hade sju hundar för närvarande, sex stycken var framme och hälsade på oss vid dörren. Fyra galna mopsar, en stor blandras och en STOR Chow Chow.
De var överlyckliga att vi kom och lät oss minsann få veta det. Turbulent och jag var stel och osäker men det släppte när jag och hundarna vant sig vi varandra. Ja, chow chowen vande jag mig inte vid, herregud! Mer björnlik blir inte en hund. Asball men superläskig... Väldigt social också vilket tydligen inte var så normalt...

Men när mopsarna hade lugnat ner sig och de andra hundarna inte var i rummet gick det riktigt bra!

-Jag har till och med burit Elton och han har fått slicka mig i ansiktet.
-No, realy Sanna. Du skrek och flydde för livet va?
-Nej, jag bar honom verkligen. Han slickade mig i ansiktet på riktigt. Fresh liksom, men han var ju så söt...

Jag hade aldrig i hela mitt liv trott att vi någonsin skulle ha en hund för det har inte varit möjligt innan.
Men se vad man kan åstakomma med ren viljestyrka.


Edit: Jag är fortfarande inget fan av varg-scenen i The day after tomorrow.