Deal With It

Det blev en hård hemresa men vi klarade oss utan problem trots två meter höga snövallar som ramade in den smala vägen.

Jag ser dem! Civilisation! Människor! För första gången på dagar.




Jag kom från bergen... Av snö...


En nöjd Sanna efter en lyckad expedition.

Lugnet efter stormen. My work here is done. Det är dags att pallra sig mot mötesplatsen där resten av teamet hämtar upp mig.

lugnet före stormen.


Här har jag spenderat natten  samt halva dagen. Blev inte mycket till expedition idag, snacka om snöstorm. Värre har jag nog aldrig varit med om. Men man tog sig levande ur det med så nu ska jag försöka ta mig en bit närmare mötesplatsen innan det blir mörkt igen.

Vart har sundet försvunnit åt? En oroväckande vändning på min hittils lugna resa. Är det en storm på gång?


De stora fartygen gick in mot land för att söka skydd mot den annalkande stormen, det verkar inte bli nådigt.


Elton blev oroad och ville gå hem så jag skickade iväg honom och min assistent. Själv måste jag stanna, annars vore allt hårt arbete förgäves.


Bäst att slå läger för kvällen, vi hörs imorgon.

Min expedition har börjat bra. Jag har redan fått tag på en del av det jag söker samt lite extra.
Som när jag vid 16:45 upptäckte ett UFO (Unidentified flying object). Först trodde jag att det var solens sista strålar som lekte med mig men föremålets hastighet och sätt att förflytta sig gick inte ihop med solens. Funderade på flygplan men ännu en gång kändes det inte logiskt. Det döck nämligen upp ett likadant till strax efteråt. Tillräckligt långt ifrån för att inte tillhöra samma "flygplan" och oroväckande nära om det skulle ha varit två flygplan.






Ingen av bilderna ovan är redigerade mer än att de är beskurna.



Hjälp mig nu, någon annan som hört något om eller sett fenomenet på himlen?

Dag två, efter en skön natts sömn var vi redo att ge oss ut i kylan. Jag lovar att jag är glad att jag har Elton med, ifall vi skulle överraskas av en storm och jag inte skulle hitta vägen.
Undra om vi kommer träffa på några isbjörnar?

Så här såg nästan varenda korsväg ut när vi skulle bege oss söder ut.


Efter att ha flyttat oss i nordlig riktining hittade vi en väg som kunde leda oss till 136:an som skulle ta oss till vårat mål.


Visst ser min polarhund ut som någon man kan lita på? Ni ser ju hur han sover för att vila upp sig inför vår expedition.


Måste säga att det var helt awesome att ta sig ner, så sjukt häftiga vägar med meterhöga vallar på båda sidor samt snörök.


Elton och jag vid basen. Ser ut att bli en bra resa.

Detta är ett datum som aldrig kommer igen. Känns ganska lustigt att tänka så va?
Gästerna åkte hem i förmiddags och tog sig fram utan problem. Snön och vinden håller fortfarande i sig men har lugnats sig markant.
Dessa två dagar har känts lite som i filmen "The day after tomorrow", särskilt idag när stormen har lugnat sig.
Snövallar som når upp till taken, täcker fönster och dörrar... Nog är det lite magiskt?
















Nog var det lite coolt att klättra upp på den 2,5-3 meter höga snövallen på andra sidan gatan...

Vad kan jag säga? Min första egna kamera är, trots att kvalitén har tataldött, fortfarande min baby.

Eltons mormor Johanna. Världens muppigaste, helskön alltså :)


Mormor


Mormor var duktig på att posa


Brorsan Elvis


Morsan Dior, motsatsen till sin mamma Johanna :) helskön hon med, hoppas Elton blir som henne!


Elton


Vår lille buse Elton på vägen hem


En trött, men nöjd liten korv.

Hade ni för ett år sedan sagt till mig att min familj den fjärde advent år 2010 hade jag skrattar år er.
För ett år sedan gick jag fortfarande långa omvägar för att slippa möta hundar.
Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för hundar, ja för de flesta djur faktiskt.
Jag har aldrig intensivt behövt umgås med hundar så det gick ganska bra till en början. När vi sålde pepparkakor med scouterna skyllde vi alltid på att jag var allergisk, för vem har någonsin tagit min hundrädsla på allvar?

Nu var jag orättvis, kennelägarna jag täffat har gjort det.

När jag blev äldre blev min hundrädsla värre, den utvecklades till en fobi. När jag såg senaste Batman-filmen på bio fick min pojkvän hålla för ögonen på mig för att jag inte skulle få panik när Batman attackeras av ilskna hundar. Emma kan intyga hur jag omedvetet väjde för hundar när vi mötte dem när vi promenerade mellan skolorna på gymnasiet. Jag märkte det inte själv men jag gick i en halvcirkel för att komma så långt ifrån hundarna som möjligt.

Egentligen började min "rehabilitering" för ett och ett halvt år sedan. Jag och lillasyster var på cirkus och i pausen fick man klappa en av pudlarna. Efter mycket om och men, med hjälp av min lillasyster så klappade jag vovvsingen och föll pladask. En sån ville jag ha.

Det gick ett år, inte mycket hände. Jag fortsatte att vara hundrädd men ett längtan efter en pudel hade slagit rot i min hjärna. I sommras var vi på samma cirkus och klappade samma fantastiska pudel. Jag var bestämd att jag skulle inte vara rädd, jag skulle klappa den själv.
Den kvällen skuttade jag fram på små rosa moln av stolthet.

Förändringen kom över en natt. Jag var helt säker på att det var en pudel jag skulle ha.
Tack vare jobbet som mäklarassistent på Fastighetsbyrån fick jag träffa åtminstone några få hundar och hälsa på dem. Öva på dem och testa mina gränser.
Jag hittade en pudelkennel som ligger i Alstermo, inte extremt långt ifrån oss så jag bad pappa och pojkvän att följa med mig dit för att ännu en gång testa mina gränser.
Anki, som äger Bubbetorpets kennel var supertrevlig och förstående och hon hjälpte mig en bra bit på vägen genom att låter mig komma och hälsa på, trots att det inte fanns någon möjlighet för mig att skaffa någon hund då. Besök gärna hennes hemsida, det beräknas valpar vecka tre :)

Tiden gick och jag tjatade lite på mamma och nu står vi här. Efter noga övervägande med en liten mopsvalp på nästan fyra månader.

Att jag bara klev in i mopsägarnas hem idag var värt att fira. De hade sju hundar för närvarande, sex stycken var framme och hälsade på oss vid dörren. Fyra galna mopsar, en stor blandras och en STOR Chow Chow.
De var överlyckliga att vi kom och lät oss minsann få veta det. Turbulent och jag var stel och osäker men det släppte när jag och hundarna vant sig vi varandra. Ja, chow chowen vande jag mig inte vid, herregud! Mer björnlik blir inte en hund. Asball men superläskig... Väldigt social också vilket tydligen inte var så normalt...

Men när mopsarna hade lugnat ner sig och de andra hundarna inte var i rummet gick det riktigt bra!

-Jag har till och med burit Elton och han har fått slicka mig i ansiktet.
-No, realy Sanna. Du skrek och flydde för livet va?
-Nej, jag bar honom verkligen. Han slickade mig i ansiktet på riktigt. Fresh liksom, men han var ju så söt...

Jag hade aldrig i hela mitt liv trott att vi någonsin skulle ha en hund för det har inte varit möjligt innan.
Men se vad man kan åstakomma med ren viljestyrka.


Edit: Jag är fortfarande inget fan av varg-scenen i The day after tomorrow.

Efter en underbart god middag gjordes det flottringar med ett mycket lyckat restultat.
Varning för oredigerade bilder.

Två vinterbilder från min vackra ö. Kan man bo bättre än såhär?

Sista terminen på gymnasiet läste jag studiofotografering. Detta var ett av de bästa val jag gjort i hela mitt liv. Jag gick min egen väg, struntade för första gången helt och hållet i om någon jag kände skulle läsa samma sak.
Jag valde verkligen med hjärtat och struntade i om det fanns "viktigare" kurser.

Första året på gymnasiet läste jag Foto som en del av kursen Mediaproduktion. Första gången jag klev in i mörkrummet kände jag att det var där jag hörde hemma. Jag dog lite varje gång jag var tvungen att gå där ifrån. Mina bilder? Medelmåttiga, men känslan jag fick av att stå i mörkrummet var oslagbar.

När jag senare läste Studiofotografering hittade jag en plats som faktiskt kunde ersätta mörkrummet nämligen fotostudion. Det var min lilla himmel på jorden och det är en plats jag saknar väldigt mycket.
Idag ser jag att jag kunde ha utfört min slutuppgift mycket bättre, för trots att jag inte har stått i en studio sedan dess har jag ändå utvecklats.
Hans och Ove gav mig i alla fall mitt MVG och kunde jag skulle jag antagligen rama in det och hänga upp det på väggen. Det är få betyg jag är så stolt över som mitt MVG i studiofotografering (och naturfoto...)
Hans var noga med att påpeka att en av stans bästa fotografer hade läst naturkunskap på gymnasiet så hoppet var inte ute för mig :)

Men vi får väl se hur det blir med den saken.
Det duger gott med att jag vinner på lotto och kan fixa mig lite frän utrustning så jag kan bygga mig en egen studio dit jag kan fly när dagarna känns grå.

Varför har jag elvahundra kopior av alla bilder utom av de jag verkligen behöver?


Edit:
Och varför når inte den externa hårddisken till sängen? :(

Edit 2:


Jag måste verkligen ta tag i mitt liv och rensa bland mina bilder. Alla 23 000 lär ju inte vara något att ha, eller?
En bra början är ju att uppdatera den externa hårddisken så jag vet att alla de bilder jag verkligen tycker är något att ha, blir säkerhetskopierade.
Stackars Felix som måste stå ut med 84 GB med bara bilder... Inte lustigt att han är sur på mig så ofta?